Johan tvångsförflyttas olagligt från sitt hem och bostad och kräver skadestånd i tingsrätt. Förvaltningsdomstolarna ger felaktigt inte Johan hans rätt enligt regeringsform och Europakonvention. Johan har ett hyreskontrakt på, och besittningsrätt till, sin bostad. Han har rätt till särskild service för vuxna enligt 9 § 9 LSS och han har under 13 år bott i sin hyresrätt. Vadstenas kommun verkställde under alla år Johans rätt till stöd enligt LSS i hans lägenhet. Nu har kommunen beslutat att mot Johans vilja verkställa LSS särskild service för vuxna i ett servicehus med flera andra boenden. Detta trots att ett stort antal experter, läkare, psykologer m.fl. har intygat att en förflyttning mot hans vilja innefattar stora risker för Johan. Han kan förlora många års förbättringar, kan komma i en situation som gör att han riskerar psykiatrisk tvångsintagning.
Nu stämmer vi in kommunen då den och förvaltningsdomstolarna felaktigt inte gett något skydd för Johans rätt till sitt hem och bostad enligt Regeringsformen, Europakonventionen och LSS. Vi hävdar att kommunen ådragit sig 350 000 kr i skadestånd för grundlagsbrott, brott mot Europakonventionen och för att kommunens handläggning innefattar allvarliga fel och försummelse.
Johan har svår autism, beteendeproblematik och ADHD. Han har även haft upprepade depressioner. Från 2009 har hans funktionsnedsättningar inneburit regelbunden tvångsvård på psykiatrisk anstalt. Johans autism medför stora svårigheter att interagera socialt och kommunicera på ett ömsesidigt sätt, har en begränsad intressesfär, föreställningsförmåga och beteenderepertoar.
Autism kan innebära stora svårigheter för förändringar
Kännetecknande för diagnosen autism är särskilt att stora svårigheter föreligger för förändringar vad gäller både den fysiska miljön och även den sociala. Autism medför vidare en bristande förmåga att byta perspektiv. Konsekvensen är att nya möten med personer ökar svårigheten att förstå inte bara människan man möter utan också situationen som sådan.
Det är uppenbart att det beslut Vadstenas kommun tagit innebär en allvarlig risk för att Johan blir tvångsintagen inom psykiatrin. Samma förhållanden förelåg 2011 som nu. Johan bodde då som nu på K-gården. Förvaltningsrätten godkände beslutet om flytt. Kammarrätten upphävde kommunens beslut. Kammarrättens dom överklagas av kommunen och Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) lade mot all förmodan fast i dom i Mål nr 5963–10 att kommunens beslut skulle kvarstå.
Följden av HFD:s dom 2011 blev att Johan Melin under tre års tid blev föremål för psykiatrisk tvångsvård. Att Johan Melin skulle bli föremål för psykiatrisk tvångsvård förutsades av ett flertal psykiatriker innan HFD:s dom, precis som nu görs av flera läkare och psykiatriker.
Rättighetsjuristerna åberopar artikel 8 i Europakonventionen
Detta innebär att Förvaltningsrätterna inte iakttar Johans lagliga rätt till skydd för sitt hem och bostad. Kommunens beslut är skadeståndsgrundande då det står i strid med vår grundlag Regeringsformens 2 kap 6 § och en stämningsansökan är inlämnad till Linköpings tingsrätt med krav på ett skadestånd om 350 000 kr.
Detta innebär även när kommunen och Förvaltningsrätterna inte på något sätt respekterar de intyg som läkare, psykologer och många andra har avgivit, att fel och försummelse föreligger.
Att Johan nu 2025 åter utsätts för tvångsförflyttning, är den sammantagna bedömningen av all åberopad expertis att han kommer att falla tillbaka till ett destruktivt, stereotypt och tvångsmässigt beteende med en väsentligt lägre funktionsnivå. Johan bedöms kanske aldrig att kunna återhämta sig från den svacka som i regel följer vid en för honom obegriplig åtgärd och förändring och han kommer att bli föremål för psykiatrisk tvångsvård.
Ingen i Sverige borde utsättas för tvångsförflyttning.
Rättighetsjuristerna har valt att företräda Johan av det skälet att hans val av hem och bostad är och ska vara skyddat av RF och även av artikel 8 i Europakonventionen (EKMR). Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) medger inte att kommunen mot den som är berättigad bostad med särskild service flyttas under tvång.
Ingen i Sverige ska utsättas för tvångsförflyttning. Särskilt inte då kommunens tvångsåtgärder innebär att det föreligger en allvarlig fara för att Johan kommer att bli föremål för psykiatrisk tvångsvård på sätt som tidigare förekommit.
De krav som ställs upp för att kunna inskränka hans rätt till att själv välja sitt hem och boende är att denna möjlighet till tvångsflyttning är reglerad i lag, att de är acceptabla i ett demokratiskt samhälle och är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Det ska även föreligga ett viktigt angeläget allmänt behov, för att ett tvång ska få tillämpas.
Johan hävdar att den inskränkning av Johan Melins rätt till sitt hem och bostad inte är nödvändig med hänsyn till något angeläget allmänt behov, och att den inte är proportionerlig. Kommunen har inte fört fram att beslutet skulle anses tillgodose ett angeläget allmänt behov.
Mot denna bakgrund och vid en avvägning mot den allvarliga skada som Johan Melin riskerar ådra sig vid en flyttning är det inte heller proportionerligt att flytta honom från hans nuvarande boende, oavsett förhållandena vid det boende han i så fall skulle flyttas till.
Om verkställigheten genomförs ådrar sig kommunen skadeståndsskyldighet för grundlagsbrott, brott mot Europakonventionen och de allvarliga fel och försummelser som beslutet innebär.
Fallet ska nu avgöras i tingsrätten. Då kommer Förvaltningsdomstolarnas bristande skydd för hem och bostad prövas. Förvaltningsdomstolarna skyddar inte enskildas rätt till sitt hem och bostad.
